Sitter och väntar på att min kille ska komma och hämta upp mig så vi kan fara till lassarettet för att göra ett VUL. Har mått illa halva morgonen och jag tror inte det har att göra med några gravidsymptom tyvärr. Har fram till idag kännt att vad vi än får för svar så kommer det bli bra, är vi inte gravida så vet vi i alla fall det och kan gå vidare och lista ut varför allt varit som det varit fram tills nu. Men jag känner nu att jag kommer bli ledsen. Kommer antagligen gråta. Kommer nog inte känna någon lust till något. 

Nu låter det väl som att jag redan bestämt mig för att få höra att det inte bor nån där i. Men det är så jag känner. Jag vet att om det hade varit något litet frö inom mig så skulle jag känna och veta det vid det här laget. That's it.

Imorgon är det alltså dags för VUL. Gruvar mig massor. Vill veta om det finns nåt inom mig men samtidigt fasar jag för svaret ifall det inte är något där. Vad är det då? Varför får jag plus? Vart är mensen? Samma frågor som jag ställt mig själv i så många veckor nu...

Var ju som ni vet in till min BM imorse. Vi surrade en massa och hon tror att jag är gravid och tycker vi ska utgå från det. Hon fixade en tid för VUL till mig men den är först på torsdag nästa vecka. Bättre sent än aldrig såklart men det blir alltså ännu en och en halv vecka i ovisshet. Men det får jag väl leva med.

Men jag tar inte ut någon vinst ännu, är så orolig att vulet ska visa något annat än en ny graviditet. Eller orolig kanske inte är rätt ord, men jag skulle bli så ledsen om jag fram tills dess intalat mig själv att jag är gravid och sen visar det sig att jag aldrig var det..

Men jag hoppas såklart.

Om tio minuter tar vi bilen ner till vårdcentralen för att träffa vår BM. Jag gruvar mig för vad vi kommer få höra. Gruvar mig ännu mer för att inte få nåt riktigt svar idag, lär ju inte få tid för VUL eller liknande förrän om flera flera dagar - om jag ens får någon sån tid. Tänker dock inte nöja mig med bara ett gravtest. Det har jag gjort flera av nu och alla säger ju samma sak. Gjorde ett igår innan jag gick och la mig och det var superstarkt. 

Så jag hoppas att hon kommer kolla hcgn med ett blodprov och se till att jag får komma på ett VUL. Tror jag kommer bryta ihop om jag inte får ett riktigt svar snart.. Är jag gravid? Är jag inte det? Vart är då mensen? När kommer ägglossningen igång? Vi vill ju så gärna ha barn.

Imorgon kl 10.15 har jag tid hos min BM. Förhoppninsgvis får vi då svar på om jag verkligen är gravid eller inte. Orkar faktiskt inte gå och grubbla på allt det här längre.. Nu får dom fan ge mig ett riktigt svar. Låta mig göra ett VUL eller vad som helst. Tänker inte leva i ovisshet längre. 

Testerna skriker ju "gravid" men jag tror tyvärr inte det är så.. Hoppas såklart, men något säger mig att jag nog kommer få höra ett tråkigt besked. 

Igår for jag tillbaka till vårdcentralen och fick göra ett gravtest som så klart visade positivt. Lite senare på dagen ringde en barnmorska upp mig och sa att hon kollat på testet och att det såklart var positivt. Därmot nämnde hon igen att det kan hända att man har kvar hormoner i kroppen efter ett missfall, men testerna ska då visa svagare och svagare, vilket ju mina tester inte gjort. Men vi bokade in en tid den 16e då jag ska få komma in igen och testa mig och även få prata med min barnmorska.

Och jag är hemma igen. Min BM var tydligen ledig idag, i hennes kalender hade hon bokat in vårt möta onsdag den 11e och alltså inte idag. Trots att vi sa "då ses vi om en vecka om inget annat händer". 

Äntligen är det onsdag! Så nu är det bara drygt en timme kvar tills jag får träffa min BM. Vet inte vad jag förväntar mig av mötet, men jag hoppas att hon kan komma med ett svar på frågan: Är jag gravid igen?

Jag läste imorse om en tjej som var i ungefär samma situation, hon hade fått missfall och mensen hade aldrig kommit så hon testade sig och det visade ett starkt plus. På den sida jag läste detta på fick man ställa frågor till en barnmorska och tjejen förklarade sin situation och frågade om hon borde testa med ett digitalt test istället för att få reda på hur mycket hcg hon hade. Barnmorskans svar var något i stil med att det ju kan vara klokt eftersom dom testerna bättre visar mängden hcg än de "vanliga" testerna som ju bara visar starkt eller svagt streck. Så om tjejen fick ett reslutat som visade att hon var 2-3 veckor eller 3+ veckor så kunde hon räkna med att hon med största sannorlikhet var gravid då mängden hcg som krävs för att visa detta var så pass mycket, och det knappast var troligt att hon hade så hög mängd hormon kvar då hennes missfall skett drygt 7 veckor tidigare.

Självklart kunde jag inte låta bli att göra ett digitalt test efter att ha läst detta. Så jag åkte ner till apoteket och köpte mig ett. Kunde inte vänta tills imorgon (morgonurin) så jag testade direkt. Och sen var det bara vänta. Tyckte att det tog en evighet tills resultatet visades men när det väl blev synligt kunde jag klart och tydligt läsa "Gravid 3+". Så visst har jag hcg i urinet, så pass mycket att jag kan vara i vecka 5 eller mer. Och det verkar ju som sagt inte speciellt troligt att det skulle vara "rester" från tidigare graviditet eftersom det för mig är snart 8 veckor sedan missfallet startade..

Så nu hoppas jag verkligen på det bästa - att jag är gravid igen!

Igår hade jag en gråtattack, en massa känslor bara sköljde över mig. Jag vet egentligen inte varför jag grät, men jag tänkte på allt vi gått igenom. Först en obeskrivlig lycka när vi plussade i januari sen en obeskrivlig smärta när vi fick missfall i februari. Sen den känsla jag har av att inte veta vad som händer med mig. Varför graviditetstesten visar plus men jag själv inte känner mig gravid. Är jag gravid? Är det "gamla" hormoner som fortfarande ger utslag? Är det något som är fel? Varför kommer inte mensen? Jag vill bara veta.

Måndag och bara två dagar kvar till besöket hos BM. Ingen mens, inga fler graviditetstecken. Så jag vet fortfarande inte vad jag ska tro. 

Låg vaken igårkväll och tänkte på det barn vi förlorade och på de barn som vi inte ens vet om det finns inuti mig eller inte. Det är en lusig känsla. Känner sorg över den vi förlorade men glädje över möjligheten att vi kanske får börja längta och vänta igen. För det var det bästa med graviditeten. All längtan och förväntan, planering och bebisprat.

Hej allihopa! Tänkte bara upptadera bloggen och skriva att någon mens inte kommit ännu. Och ännu ett graviditetstest visar positivt. De två testerna på bilden nedan togs i måndags och i fredags, ingen av dem på morgonurin. Och dom är lika starka som de jag tog för drygt en vecka sedan. (det övre testet ser svagare ut men det är nog för att det "speglas" i glaset, det är lika starkt som det nedre)

I söndagskväll fick jag lite ljusbruna flytningar, så jag tänkte att "nu är mensen på väg i alla fall". Men flytningarna försvann, kom inget alls på hela natten och inte heller igår eller idag.

Så jag är fortfarande förbryllad. Ringde aldrig BM igår, eftersom jag var övertygad om att mensen var på väg, men nu är jag verkligen inte säker på det.

Tog förresten ett till graviditetstest igår som var lika starkt som det förra. Så det verkar inte alls vara någon mens påväg.. Så idag ringde jag till min BM och hon sa att jag ska vänta en vecka, och har inte mensen kommit tills dess så ska jag komma in och ta ett test hos dem. Och är det lika starkt då som de test jag själv tagit så är jag gravid.

Så det är det jag går och hoppas på just nu. Att mensen ska hålla sig borta, att testet på onsdag nästa vecka hos BM visar en massa hcg och att vi är gravida igen. Jag hoppas så mycket.. Men jag vågar inte tro på det..

Nu är det över 40 dagar sedan jag fick missfall. Har gått och väntat på mensen sedan dess men den har inte kommit.. Så i fredags eftermiddag tog jag ett test som till min förvåning visade positivt. Det är mycket möjligt att jag blivit gravid igen då vi haft oskyddat sex efter missfallet.. Men min fundering är om jag verkligen är gravid igen eller om det är spår av den förra graviditeten som ger utslag på testet? Kan det visa så här starkt så pass länge efter ett missfall? Testet är ej taget på morgonurin...

Jag är hemma sjuk, hade feber igår och dom ville inte ha mig på jobbet idag heller (med risk för att smitta andra) så jag är hemma idag också. Steg upp klockan 8.00 imorse och kände mig rätt hängning. Satte mig i tvrummet med fötterna på tvbordet och insåg att "herregud hur jag ser ut!". Orakade ben och tånaglar som borde ha målats om för länge sedan. Så jag bestämde mig för att ta tag i allt det, snörde även i en inpackning i håret och en ansiktsmask i fejjan så nu är jag som en ny person. 

Jag har dessutom hunnit med att baka en kladdkaka med hemmagjord vaniljsås som jag tänkte bjuda min sambo på då han kommer hem.

Nu var det längesen jag skrev något, har inte riktigt kännt att jag haft något att skriva om. Just nu går jag bara och väntar på att mensen ska komma, har ingen aning om hur länge det brukar dröja efter ett missfall, alla säger så olika. Och det är väl klart att det är individuellt men ändå. Vore skönt om den kom så jag vet att allt är "som det ska" igen.