Igår var förresten en helvetesdag. Jag tror aldrig jag haft så ont i hela mitt liv. Det började runt lunchtid då jag fick så sjukt ont i magen. Tänk mensvärk fast hundra gånger värre. Jag kunde inte ligga, inte sitta, inte stå, inte gå.. Jag ville bara försvinna, smärtan var outhärdlig. Tog en alvedon men det hjälpte såklart inte så jag ringde min vårdcentral som dock bara att uppringningssystem så jag lämnade namn, telefon och personnummer och skulle bli uppringd klockan 15.30. Ingen ringde och jag väntade till ca 15.50 innan jag ringde igen och en telefonröst talade om att dom hade långa telefontider och att någon skulle ringa upp mig så fort som möjligt.

Ungefär kl 16.30 ringde en sköterska upp som sa att hon var tvungen att tala med en barnmorska och att hon skulle återkomma. Några minuter senare ringde sköterskan upp och sa att hon talat med en barnmorska som sagt att jag absolut inte skulle ha så ont, eftersom jag dagen innan varit på gyn och den sköterskan skrivit att livmodern var tom. Hon tyckte att jag skulle fara in till gynakuten som ligger ca 6-7 mil härifrån om smärtan bestod. Jag gick ut och berättde vad sköterskan sagt till min sambo som var ute och skottade gården. Han kopplade i motorvärmaren ifall vi skulle behöva fara in och jag gick på toa för att se om det hjälpte. Och när jag satt där lät det "plopp" i toalettstolen och sen var smärtan som bortblåst.

Så vi for aldrig in. Smärtan var borta och jag kunde äntligen fungera som en människa igen. Men jag hoppas att jag aldrig mer kommer behöva uppleva en sådan smärta, det var det värsta jag upplevt. Kan gissa att det kändes ungefär som att föda barn, för jag skrek och grät som ett barn när smärtan var som värst igår. Självklart förstår jag att jag kommer få uppleva smärta vid en förlossning, men då får man i alla fall nåt för besväret. Ett litet barn som bara är mitt. ♥

Den natten sov jag väldigt dåligt och sprang upp på toa flera gånger. Det var också då som jag upptäckte små klumpar i flytningarna och kände att "nu är det nog kört". Väckte min sambo och berättade vad jag sett. Började såklart gråta men han tröstade mig och sa att jag inte skulle ta ut något i förskott utan vänta tills jag fått prata med vår barnmorska. 

På morgonen strax efter åtta ringde jag vår vårdcentral och då var det en annan barnmorska som svarade. Jag förklarade läget för henne och sa att jag var väldigt orolig. Hon hänvisade mig att ringa gyn på lassarettet istället, så jag skulle kunna få komma in och bli undersökt direkt, vilket ju var det jag ville. Även om jag vet att man aldrig kan stoppa ett missfal så är ju ovissheten det värsta. Är det ett missfall på gång eller inte?

Så jag ringde gyn och där svarade ännu en sur tant. Hon sa att dom inte hade tid för mig eftersom jag inte hade ont i magen. Däremot fixade hon en tid till mig idag (tisdag). 

Idag fick vi alltså komma in och jag fick lägga mig i gynstolen. En gynläkare kikade lite snabbt och konstaterade att det var missfall. Sen sa hon inte så mycket mer än så. Inget leende, inga tröstande ord. Ingenting. Hon skickade hem oss med en liten broschyr om missfall, tryckår 2003.. Känns ju kul att någon bryr sig. Inte.

Så nu är det bara att se framåt och hoppas på att vi lyckas bli gravida snart igen. Vår lilla bebis (jo jag kallar dig det fast du bara anses som ett "foster" för många) är nu i himlen men vi hoppas få en ny ängel snart, en ängel som vill stanna med oss här på jorden. ♥

Så detta blir en alla hjärtans dag jag aldrig glömmer..