Idag (klockan är efter midnatt så jag tänker att det är söndag nu) så är vi på dag 10+1 alltså i vecka 11! Nu har några av våra närmaste fått reda på att vi är gravida igen. Vi har bara mötts av glada miner och alla är så lyckliga för vår skull. "Ni kommer bli fantastiska föräldrar" "Ni kommer få så söta barn" är några av de kommentarer vi hört flera gånger de senaste dagarna. Så det känns kul att folk känner så. 

Själv känner jag mig inte alls speciellt gravid. Kanske känner jag mig lite lättirriterad och känslosam men vet inte om det har med graviditeten att göra. Så jag mår faktiskt oförskämt bra. 

Ikväll har vi varit på fest, jag "fakade" och drack låtsasgroggar och alkoholfri cider. Funkade fint. Men i slutet av kvällen kom samtal om graviditeter och folk som skaffar barn upp och då frågade en kille min sambo om inte han vill ha barn? "Självklart" svarade han. Och ja, då berättade han att han redan ska bli pappa. Så då fick några av våra vänner veta och lyckan var stor. Det blev en massa kramar och lyckoöönskningar, och jag kände mig såklart lite fjantig som ju skålat med låtsasdricka hela kvällen. Men det var ingen som verkade tycka att det var konstigt.

Det är det vi fick se på vårt VUL. En liten, liten bebis med ett hjärta som slog. Den var 2,9 cm lång och jag är därför i vecka 9+5 ungefär. Jag är helt uppe i ett lyckorus just nu så jag får skriva mer när jag landat lite. Men om allt vill sig väl denna gång så kommer vårt kärleksbarn i november. Vårt efterlängtade lilla barn. ♥

Sitter och väntar på att min kille ska komma och hämta upp mig så vi kan fara till lassarettet för att göra ett VUL. Har mått illa halva morgonen och jag tror inte det har att göra med några gravidsymptom tyvärr. Har fram till idag kännt att vad vi än får för svar så kommer det bli bra, är vi inte gravida så vet vi i alla fall det och kan gå vidare och lista ut varför allt varit som det varit fram tills nu. Men jag känner nu att jag kommer bli ledsen. Kommer antagligen gråta. Kommer nog inte känna någon lust till något. 

Nu låter det väl som att jag redan bestämt mig för att få höra att det inte bor nån där i. Men det är så jag känner. Jag vet att om det hade varit något litet frö inom mig så skulle jag känna och veta det vid det här laget. That's it.

Imorgon är det alltså dags för VUL. Gruvar mig massor. Vill veta om det finns nåt inom mig men samtidigt fasar jag för svaret ifall det inte är något där. Vad är det då? Varför får jag plus? Vart är mensen? Samma frågor som jag ställt mig själv i så många veckor nu...

Var ju som ni vet in till min BM imorse. Vi surrade en massa och hon tror att jag är gravid och tycker vi ska utgå från det. Hon fixade en tid för VUL till mig men den är först på torsdag nästa vecka. Bättre sent än aldrig såklart men det blir alltså ännu en och en halv vecka i ovisshet. Men det får jag väl leva med.

Men jag tar inte ut någon vinst ännu, är så orolig att vulet ska visa något annat än en ny graviditet. Eller orolig kanske inte är rätt ord, men jag skulle bli så ledsen om jag fram tills dess intalat mig själv att jag är gravid och sen visar det sig att jag aldrig var det..

Men jag hoppas såklart.

Om tio minuter tar vi bilen ner till vårdcentralen för att träffa vår BM. Jag gruvar mig för vad vi kommer få höra. Gruvar mig ännu mer för att inte få nåt riktigt svar idag, lär ju inte få tid för VUL eller liknande förrän om flera flera dagar - om jag ens får någon sån tid. Tänker dock inte nöja mig med bara ett gravtest. Det har jag gjort flera av nu och alla säger ju samma sak. Gjorde ett igår innan jag gick och la mig och det var superstarkt. 

Så jag hoppas att hon kommer kolla hcgn med ett blodprov och se till att jag får komma på ett VUL. Tror jag kommer bryta ihop om jag inte får ett riktigt svar snart.. Är jag gravid? Är jag inte det? Vart är då mensen? När kommer ägglossningen igång? Vi vill ju så gärna ha barn.

Imorgon kl 10.15 har jag tid hos min BM. Förhoppninsgvis får vi då svar på om jag verkligen är gravid eller inte. Orkar faktiskt inte gå och grubbla på allt det här längre.. Nu får dom fan ge mig ett riktigt svar. Låta mig göra ett VUL eller vad som helst. Tänker inte leva i ovisshet längre. 

Testerna skriker ju "gravid" men jag tror tyvärr inte det är så.. Hoppas såklart, men något säger mig att jag nog kommer få höra ett tråkigt besked. 

Igår for jag tillbaka till vårdcentralen och fick göra ett gravtest som så klart visade positivt. Lite senare på dagen ringde en barnmorska upp mig och sa att hon kollat på testet och att det såklart var positivt. Därmot nämnde hon igen att det kan hända att man har kvar hormoner i kroppen efter ett missfall, men testerna ska då visa svagare och svagare, vilket ju mina tester inte gjort. Men vi bokade in en tid den 16e då jag ska få komma in igen och testa mig och även få prata med min barnmorska.

Och jag är hemma igen. Min BM var tydligen ledig idag, i hennes kalender hade hon bokat in vårt möta onsdag den 11e och alltså inte idag. Trots att vi sa "då ses vi om en vecka om inget annat händer". 

Äntligen är det onsdag! Så nu är det bara drygt en timme kvar tills jag får träffa min BM. Vet inte vad jag förväntar mig av mötet, men jag hoppas att hon kan komma med ett svar på frågan: Är jag gravid igen?

Jag läste imorse om en tjej som var i ungefär samma situation, hon hade fått missfall och mensen hade aldrig kommit så hon testade sig och det visade ett starkt plus. På den sida jag läste detta på fick man ställa frågor till en barnmorska och tjejen förklarade sin situation och frågade om hon borde testa med ett digitalt test istället för att få reda på hur mycket hcg hon hade. Barnmorskans svar var något i stil med att det ju kan vara klokt eftersom dom testerna bättre visar mängden hcg än de "vanliga" testerna som ju bara visar starkt eller svagt streck. Så om tjejen fick ett reslutat som visade att hon var 2-3 veckor eller 3+ veckor så kunde hon räkna med att hon med största sannorlikhet var gravid då mängden hcg som krävs för att visa detta var så pass mycket, och det knappast var troligt att hon hade så hög mängd hormon kvar då hennes missfall skett drygt 7 veckor tidigare.

Självklart kunde jag inte låta bli att göra ett digitalt test efter att ha läst detta. Så jag åkte ner till apoteket och köpte mig ett. Kunde inte vänta tills imorgon (morgonurin) så jag testade direkt. Och sen var det bara vänta. Tyckte att det tog en evighet tills resultatet visades men när det väl blev synligt kunde jag klart och tydligt läsa "Gravid 3+". Så visst har jag hcg i urinet, så pass mycket att jag kan vara i vecka 5 eller mer. Och det verkar ju som sagt inte speciellt troligt att det skulle vara "rester" från tidigare graviditet eftersom det för mig är snart 8 veckor sedan missfallet startade..

Så nu hoppas jag verkligen på det bästa - att jag är gravid igen!

Igår hade jag en gråtattack, en massa känslor bara sköljde över mig. Jag vet egentligen inte varför jag grät, men jag tänkte på allt vi gått igenom. Först en obeskrivlig lycka när vi plussade i januari sen en obeskrivlig smärta när vi fick missfall i februari. Sen den känsla jag har av att inte veta vad som händer med mig. Varför graviditetstesten visar plus men jag själv inte känner mig gravid. Är jag gravid? Är det "gamla" hormoner som fortfarande ger utslag? Är det något som är fel? Varför kommer inte mensen? Jag vill bara veta.

Måndag och bara två dagar kvar till besöket hos BM. Ingen mens, inga fler graviditetstecken. Så jag vet fortfarande inte vad jag ska tro. 

Låg vaken igårkväll och tänkte på det barn vi förlorade och på de barn som vi inte ens vet om det finns inuti mig eller inte. Det är en lusig känsla. Känner sorg över den vi förlorade men glädje över möjligheten att vi kanske får börja längta och vänta igen. För det var det bästa med graviditeten. All längtan och förväntan, planering och bebisprat.